Chinos

Jag ser verkligen fram emot kvällens firmafest med dresscode ”vårklädsel”. Inte minst ser jag fram emot ögonblicket när 1.200 finanskillar samtidigt inser att alla har valt att ta på sig beiga chinos, en pastellfärgad tröja och vita sneakers.

The Phoney House

The Phone House ringer. Och ringer. Och ringer. Dom vill sälja på mej en ny mobil. Och få mig att binda mitt abonnemang i två år. Mitt abonnemang har gått ut men rullar på som vanligt ändå. Fast utan bindningstid. Det kan inte The Phone House tillåta. Dom tycker att jag ska binda, för då kan jag få en ny mobil också. För bara 100 kronor extra i månaden. I 24 månader. Jag räknar lite i huvudet och kommer fram till att det blir 2.400 kr. Jag tycker det är lite mycket och vill inte vara med längre. Jag tackar för samtalet och lägger på.

Sen kollar jag på deras hemsida vad mobilen kostar utan abonnemang. Bara kontant. Den kostar 1.000 kr. 1.400 kr extra för att få binda mej till Comviq i 24 månader. Bra deal där.

När dom ringer för tredje gången på en vecka så är det ingen som presenterar sig. Jag hör bara två killar i bakgrunden sitta och snacka skit och skratta på ett hö hö hö-igt drygt sätt. Efter kanske en halv minut tröttnar jag på den ofrivilliga underhållningen och dristar mig till ett ”hallå?”.

En röst svarar ”hallå”.  Den visar sig tillhöra en dryg göteborgsk kille som envisas med att kalla mej vid namn i var och varannan mening. Det går inte så bra. Jag vet vad han är ute efter. Jag har läst på och vet att hans deal är värdelös. Det är bättre utan deal. Jag förklarar för honom att jag inte går på den lätta. Han blir inte bara dryg utan arg också. Han säger i snäsig ton att ”Du är inte så intresserad av att köpa nånting över telefon va?” Nej, konstaterar jag. Han blir arg och slänger på luren utan att knappt avsluta samtalet. Trevlig kille.

Jag behåller min tre år gamla mobil ett tag till tror jag. Köper jag en ny blir det troligen inte på The Phone House.

Dagens rätt

På jobbet nyss:

Kristofer: ”Daniel, är du klar med omreggningarna?”

Jag: ”Ja? Har jag gjort nå fel?”

Kristofer: ”Nejdå.”

Jag: ”Gjorde jag rätt?”

Kristofer: ”Ja.”

Daniel: ””Jag gjorde rätt idag. Jag är dagens rätt.”   ::pekar på sig själv med båda pekfingrarna::

Kändisjournalister och kändisdesigners

En sak som jag tänkt på och som jag stör mej på är det här med bildbyliner hos journalister. Förr i tiden (dvs. för 2.000 år sedan fram tills för ungefär fem år sedan) så skrev journalisterna under med sitt namn. Om ens det. På ledarsidorna skrev man absolut inte sitt namn.

Nuförtiden så ska varenda journalist ha sin jäkla bild med så fort dom har skrivit nånting. Och vad är vitsen med det? Det enda jag kan komma på är att journalisterna ser omkring sig hur annat mediefolk blir kändisar och så tänker dom: ”Jag vill också bli kändis! Jag utnyttjar tidningen jag skriver för till att promota min egen karriär! Vilken bra idé”. Och så blev det som det blev.

Ett typexempel är väl Hanna Hellquist i DN som börjar skriva lite halvdana krönikor och plötsligt har en jättebild på sig själv och sen rullar det på. Blir programledare i P3 och skriver och ger ut en bok (på Bonnier förstås). Och så vidare. Hur gick det till? Alltså, det är kul med folk som har ett mål och det går bra för dom, men det blir lite märkligt när man skriver för att bli känd, inte för att man vill nånting.

Förre ledarskribenten Niklas Ekdal i DN kan väl också räknas dit. Varför denna jättebild på mannen? Har han så lite att tycka att dom måste fylla ut platsen?

Nåväl. Jag har på sistone lagt märke till att detta oskick har spritt sig till ännu ett område, nämligen designers. Numera räcker det inte att designa en fin stol, ge den ett namn och börja prångla ut den. Numera räcker det inte ens att den fina stolen är på bild i fina inredningsmagasin. Nej, numera ska även designern vara med på bild! Gärna sittande i sin fina nydesignade stol! Vad hände? Plötsligt är det designern som är det viktiga, inte stolen!

Ja, bara ytterligare ett exempel på ytifieringen i samhället och att det som verkar vara viktigt är att bli känd. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är lite märkligt att man blir journalist eller designer för att bli känd. Det borde man snarare bli för att man 1) har ett kall, eller 2) känner att man vill uttrycka sin kreativitet genom att formge saker.

Jag är tillbaka

Det var ett tag sen jag bloggade, men nu är jag tillbaka. Jag har kastat av mig min dinajel-tröja och istället iklädit mig en dis-kavaj. Fast bloggen heter med tre i eftersom man måste ha minst fyra tecken i namnet av nån anledning.

Utseendet på bloggen kommer säkert ändra sig lite allt eftersom. Man har ju så svårt att bestämma sig när allt är nytt och fräscht (att använda ordet ”fräscht” i första inlägget bådar ju inte gott).

Jag är ju numera slipsnisse by trade så jag tyckte det var en lite rolig ordlek att döpa bloggen till kawaii i kavaj. Håna mig inte nu.