Sen kollar jag på deras hemsida vad mobilen kostar utan abonnemang. Bara kontant. Den kostar 1.000 kr. 1.400 kr extra för att få binda mej till Comviq i 24 månader. Bra deal där.

När dom ringer för tredje gången på en vecka så är det ingen som presenterar sig. Jag hör bara två killar i bakgrunden sitta och snacka skit och skratta på ett hö hö hö-igt drygt sätt. Efter kanske en halv minut tröttnar jag på den ofrivilliga underhållningen och dristar mig till ett ”hallå?”.

En röst svarar ”hallå”.  Den visar sig tillhöra en dryg göteborgsk kille som envisas med att kalla mej vid namn i var och varannan mening. Det går inte så bra. Jag vet vad han är ute efter. Jag har läst på och vet att hans deal är värdelös. Det är bättre utan deal. Jag förklarar för honom att jag inte går på den lätta. Han blir inte bara dryg utan arg också. Han säger i snäsig ton att ”Du är inte så intresserad av att köpa nånting över telefon va?” Nej, konstaterar jag. Han blir arg och slänger på luren utan att knappt avsluta samtalet. Trevlig kille.

Jag behåller min tre år gamla mobil ett tag till tror jag. Köper jag en ny blir det troligen inte på The Phone House.

Kristofer: ”Daniel, är du klar med omreggningarna?”

Jag: ”Ja? Har jag gjort nå fel?”

Kristofer: ”Nejdå.”

Jag: ”Gjorde jag rätt?”

Kristofer: ”Ja.”

Daniel: ””Jag gjorde rätt idag. Jag är dagens rätt.”   ::pekar på sig själv med båda pekfingrarna::

Nuförtiden så ska varenda journalist ha sin jäkla bild med så fort dom har skrivit nånting. Och vad är vitsen med det? Det enda jag kan komma på är att journalisterna ser omkring sig hur annat mediefolk blir kändisar och så tänker dom: ”Jag vill också bli kändis! Jag utnyttjar tidningen jag skriver för till att promota min egen karriär! Vilken bra idé”. Och så blev det som det blev.

Ett typexempel är väl Hanna Hellquist i DN som börjar skriva lite halvdana krönikor och plötsligt har en jättebild på sig själv och sen rullar det på. Blir programledare i P3 och skriver och ger ut en bok (på Bonnier förstås). Och så vidare. Hur gick det till? Alltså, det är kul med folk som har ett mål och det går bra för dom, men det blir lite märkligt när man skriver för att bli känd, inte för att man vill nånting.

Förre ledarskribenten Niklas Ekdal i DN kan väl också räknas dit. Varför denna jättebild på mannen? Har han så lite att tycka att dom måste fylla ut platsen?

Nåväl. Jag har på sistone lagt märke till att detta oskick har spritt sig till ännu ett område, nämligen designers. Numera räcker det inte att designa en fin stol, ge den ett namn och börja prångla ut den. Numera räcker det inte ens att den fina stolen är på bild i fina inredningsmagasin. Nej, numera ska även designern vara med på bild! Gärna sittande i sin fina nydesignade stol! Vad hände? Plötsligt är det designern som är det viktiga, inte stolen!

Ja, bara ytterligare ett exempel på ytifieringen i samhället och att det som verkar vara viktigt är att bli känd. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är lite märkligt att man blir journalist eller designer för att bli känd. Det borde man snarare bli för att man 1) har ett kall, eller 2) känner att man vill uttrycka sin kreativitet genom att formge saker.

Utseendet på bloggen kommer säkert ändra sig lite allt eftersom. Man har ju så svårt att bestämma sig när allt är nytt och fräscht (att använda ordet ”fräscht” i första inlägget bådar ju inte gott).

Jag är ju numera slipsnisse by trade så jag tyckte det var en lite rolig ordlek att döpa bloggen till kawaii i kavaj. Håna mig inte nu.

Skönt att det krävs så lite för att vara engagerad i samhällsfrågor nuförtiden.

Men efter att ha sett reklamen för ”Monster Jam” som hela tiden går på teve, så är jag beredd att omvärdera min ståndpunkt. Vad är problemet med dom två barnen som plötsligt dyker upp i publiken, räcker ut tungan, spärrar upp munnen i en infantil pose, och viftar med några godtyckliga fingrar i luften (troligen i ett försök till metal-hand)?

Dom barnen väcker min avsky. Övriga barn står fortfarande högt i kurs.

I övrigt har jag köpt en tavla. Den var fin. Det är första gången jag köper en riktig tavla.

Är det nån som känner sig sugen på att köpa min lägenhet, eller känner nån som kan vara intresserad så finns objektsbeskrivningen på lägenheten här.

Sen var jag i Frankrike också.

Hejdå så länge!

Vi börjar med en av mina fiskar:

Här är det fina vattenfallet:

Och här är vattenfallet från en annan vinkel: